Väldigt känslosamt
Många, många tankar flyger runt i huvudet. Och inte kommer man någon vart i tankebanorna heller.
Jag känner mig totalt misslyckad som person, undrar om man tagit rätt beslut egentligen. Gjorde jag rätt som lämnade det jag hade när jag lämnade barnen?? Jag saknar dom så det gör ont. Smärtan av att inte träffa dom 24/7 är olidlig.
Men är det verkligen rätt att dom skulle behöva leva med en mamma som var mer eller mindre död?? För det hade jag varit idag om jag inte hade flyttat. Men gud så jag saknar dom, så mycket jag missat med dom. Så myckt jag gråter för jag saknar dom.
Sitta och höra dom gråta i telefon för dom saknar mig och vill vara hos mig och så kan man inte hålla dom i sin famn och trösta dom och pussa dom.
Jag gör allt jag kan, kämpar och kämpar men lik för jävla bannat kommer man ingenstans. Står och stampar på samma jävla fläck dag ut och dag in. Jag blir så arg för inget händer.
Jag är ingen bra mamma, hur mycket jag än försöker och kämpar för att något ska hända.
Jag vill inte ha dom en och en, eller vå och två varannan helg, vill ju ha dom alla 4 hos mig alltid. Lämna och hämta på dagis, skola, hjälpa med läxor, mysa med dom, ta hand om dom, som en riktig mamma ska.
(tårarna bara stömmar ner för mina kinder nu)
Det sista jag vill är att vara som min egen mamma, som inte bryr sig det minsta om sina barn, aldrig träffar dom.
Har jag verkligen gjort rätt val i livet??
Och inte blir det bättre av att deras pappa ganska ofta kommer och säger att det är skönt för mig att slippa barnen för då kan jag göra precis vad jag vill, men det gör jag inte, jag gör inte som jag vill. Jag är ju för fan mamma och även om jag inte har barnen hos mig så har jag ett ansvar och gör inga dumheter, dricker knappt, festar inte osv.
Allt jag gör blir bara fel, misslyckat.
Tänker tillbaka på hur mitt liv sett ut, ingen jävla solskenshistoria där inte.
Minnen som kommit till ytan sen man blev vuxen, våldtäckterna man varit med om, sexuellt utnyttjad som barn av lek kompisar man hade då. Man förstod ju inte som 5-6 åring.
Var tog min barndom vägen??
Den gick åt till att ta hand om mina syskon för att min sk mor inte kunde knipa ihop benen och vara sin man trogen.
Allt jag sett som barn och tonåring som min mamma gjort osv är inget ett barn eller en tonåring ska behlövara vara med om och se.
Det och all mobbing i skolan osv har gjort mig till den värdelösa människan jag är idag.
Jag gör allt jag kan och kä'mpar hårt för att bli en bättre människa. Men ändå så har allt jag varit med om gjort mig starkare och fast besluten att inte bli som mamma.
Något jag funderat mycket på är min underbara pappa.
Jag önskar inget hellre än att den där far och dotter förhållandet man ser på film och så, det har jag drömt om sedan jag var barn. Jag vet att han finns där när jag behöver och det är jag så otroligt tacksam för, Älskar dig pappa <3
Jag litar inte på någon över huvudtaget, inte ens min bästa vän Emma (förlåt gumman), jag kan bara inte, så mycket av det jag kanske borde prata med någon om håller jag för mig själv- Berättar mycket för Emma men långt långt i från allt.
Litar inte ens fullt ut på min älskade Sambo, rädslan för att han ska vara otrogen finns där hela tiden, svartsjukan är över mig hela tiden.
Ska man någonsin kunna lita på någon??
Vågar inte, inte efter blivit blåst så många gånger. Det gör ont i en att inte känna någon tillit till någon, hur gärna man än vill.
Fler tankar finns men dom är enbart för mig ingen annan.
Jag känner mig totalt misslyckad som person, undrar om man tagit rätt beslut egentligen. Gjorde jag rätt som lämnade det jag hade när jag lämnade barnen?? Jag saknar dom så det gör ont. Smärtan av att inte träffa dom 24/7 är olidlig.
Men är det verkligen rätt att dom skulle behöva leva med en mamma som var mer eller mindre död?? För det hade jag varit idag om jag inte hade flyttat. Men gud så jag saknar dom, så mycket jag missat med dom. Så myckt jag gråter för jag saknar dom.
Sitta och höra dom gråta i telefon för dom saknar mig och vill vara hos mig och så kan man inte hålla dom i sin famn och trösta dom och pussa dom.
Jag gör allt jag kan, kämpar och kämpar men lik för jävla bannat kommer man ingenstans. Står och stampar på samma jävla fläck dag ut och dag in. Jag blir så arg för inget händer.
Jag är ingen bra mamma, hur mycket jag än försöker och kämpar för att något ska hända.
Jag vill inte ha dom en och en, eller vå och två varannan helg, vill ju ha dom alla 4 hos mig alltid. Lämna och hämta på dagis, skola, hjälpa med läxor, mysa med dom, ta hand om dom, som en riktig mamma ska.
(tårarna bara stömmar ner för mina kinder nu)
Det sista jag vill är att vara som min egen mamma, som inte bryr sig det minsta om sina barn, aldrig träffar dom.
Har jag verkligen gjort rätt val i livet??
Och inte blir det bättre av att deras pappa ganska ofta kommer och säger att det är skönt för mig att slippa barnen för då kan jag göra precis vad jag vill, men det gör jag inte, jag gör inte som jag vill. Jag är ju för fan mamma och även om jag inte har barnen hos mig så har jag ett ansvar och gör inga dumheter, dricker knappt, festar inte osv.
Allt jag gör blir bara fel, misslyckat.
Tänker tillbaka på hur mitt liv sett ut, ingen jävla solskenshistoria där inte.
Minnen som kommit till ytan sen man blev vuxen, våldtäckterna man varit med om, sexuellt utnyttjad som barn av lek kompisar man hade då. Man förstod ju inte som 5-6 åring.
Var tog min barndom vägen??
Den gick åt till att ta hand om mina syskon för att min sk mor inte kunde knipa ihop benen och vara sin man trogen.
Allt jag sett som barn och tonåring som min mamma gjort osv är inget ett barn eller en tonåring ska behlövara vara med om och se.
Det och all mobbing i skolan osv har gjort mig till den värdelösa människan jag är idag.
Jag gör allt jag kan och kä'mpar hårt för att bli en bättre människa. Men ändå så har allt jag varit med om gjort mig starkare och fast besluten att inte bli som mamma.
Något jag funderat mycket på är min underbara pappa.
Jag önskar inget hellre än att den där far och dotter förhållandet man ser på film och så, det har jag drömt om sedan jag var barn. Jag vet att han finns där när jag behöver och det är jag så otroligt tacksam för, Älskar dig pappa <3
Jag litar inte på någon över huvudtaget, inte ens min bästa vän Emma (förlåt gumman), jag kan bara inte, så mycket av det jag kanske borde prata med någon om håller jag för mig själv- Berättar mycket för Emma men långt långt i från allt.
Litar inte ens fullt ut på min älskade Sambo, rädslan för att han ska vara otrogen finns där hela tiden, svartsjukan är över mig hela tiden.
Ska man någonsin kunna lita på någon??
Vågar inte, inte efter blivit blåst så många gånger. Det gör ont i en att inte känna någon tillit till någon, hur gärna man än vill.
Fler tankar finns men dom är enbart för mig ingen annan.
Nada
Det var ett tag sen jag blogga sist. Inte haft något att blogga om direkt.
Haft kalas för lilla söta Trinity, skaffat hund som har namnet Jack. Hur underbart gosig och mysig som helst.
Haft många funderingar den senaste tiden.
Mer om det kommer i nästa inlägg, skriva det i word först för att det inte ska försvinna om nätet skulle börja bråka under tiden jag skriver ha ha.
Haft kalas för lilla söta Trinity, skaffat hund som har namnet Jack. Hur underbart gosig och mysig som helst.
Haft många funderingar den senaste tiden.
Mer om det kommer i nästa inlägg, skriva det i word först för att det inte ska försvinna om nätet skulle börja bråka under tiden jag skriver ha ha.
Underbara helg
Vilken underbar helg vi haft.
Hade Trinity med mig hem i fredags, blev MacDonald´s till mat då eftersom vi var ute hela eftermiddagen. Köpte lite kläder till henne då marioteten av de kläder hon hade med sig var för små.
Blev en hel del filmer avverkade med för lilla frökens del he he.
Igår blev det en tur till Ikea, vilket lilla fröken tyckte var skitkul. Hennes första Ikea tripp någonsin (vad jag kan komma ihåg)
På kvällen blev det pannkakor till middag, lördagsgodis och film innan hon slockna gott i min famn i min och sambons säng mellan mig och gubben. Underbart mysigt.
Natten var väl ingen höjdare då hon vakna någora gånger och var ledsen, tror det var mardrömmar plus förkylningen som gjorde sitt.
Idag har hon knappt ätit någonting alls till frukost. Hoppas hon äter mer nu när hon är hemma hos pappa igen.
Just nu är mitt hjärta nere och hämtar maten, pizza idag. Vi är båda trötta och smått förkylda vilket gör att man inte orkar någonting.
Måste ställa mig och handtvätta med idag.
Skulle tvätta idag men när man kommer ner i tvättstugan så visar det sig att BÅDA tvättmaskinerna är sönder, frusterande och jag som inte har några som helst rena kläder :(
Och det fanns ingen tvättid förrän på Fredag, tidigast.
Nä nu ska jag äta, ha det gött.
Puss på er
Hade Trinity med mig hem i fredags, blev MacDonald´s till mat då eftersom vi var ute hela eftermiddagen. Köpte lite kläder till henne då marioteten av de kläder hon hade med sig var för små.
Blev en hel del filmer avverkade med för lilla frökens del he he.
Igår blev det en tur till Ikea, vilket lilla fröken tyckte var skitkul. Hennes första Ikea tripp någonsin (vad jag kan komma ihåg)
På kvällen blev det pannkakor till middag, lördagsgodis och film innan hon slockna gott i min famn i min och sambons säng mellan mig och gubben. Underbart mysigt.
Natten var väl ingen höjdare då hon vakna någora gånger och var ledsen, tror det var mardrömmar plus förkylningen som gjorde sitt.
Idag har hon knappt ätit någonting alls till frukost. Hoppas hon äter mer nu när hon är hemma hos pappa igen.
Just nu är mitt hjärta nere och hämtar maten, pizza idag. Vi är båda trötta och smått förkylda vilket gör att man inte orkar någonting.
Måste ställa mig och handtvätta med idag.
Skulle tvätta idag men när man kommer ner i tvättstugan så visar det sig att BÅDA tvättmaskinerna är sönder, frusterande och jag som inte har några som helst rena kläder :(
Och det fanns ingen tvättid förrän på Fredag, tidigast.
Nä nu ska jag äta, ha det gött.
Puss på er
